Blog Image

Inka Skribent

Om bloggen

Bloggen handlar om mina böcker och mig, om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Texter och bilder, varav en del har publicerats i olika tidskrifter, petar jag också in här.
VÄLKOMMEN att läsa och reflektera gärna så att det hörs eller syns!!!

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!

UTSTRAFFAD

ROMANER Posted on 10 Jun, 2021 15:20

Några tankar kring den autofiktiva roman av Inka Persson som kommer ut i augusti 2021



VÄLKOMMEN in i SKRIVARLYAN hos INKA

Författaren, KORTPROSA, ROMANER Posted on 27 Mar, 2021 20:59


DET HETTAR TILL Scen 15 (en bit) ur Inkas roman om skolan

ROMANER Posted on 19 Feb, 2021 20:38
När det blir trångt börjar de slåss




Stämningen är låg bland eleverna redan när de kommer in i klassrummet. De suckar och pustar för att lärarna tvingade ut dem på rasten efter lunchen, i det så avskydda novemberrusket. Elli ställer sig bredvid Robban, medan de väntar på att alla ska komma på plats i sina bänkar, för hon vill prata med honom om forumteater. Men hon hinner bara mumla fram några ord om hur glad hon blev när han var med på idén om att köra rollspel i klassen. I samma andetag ser hon ett drama segla upp alldeles av sig själv inför deras ögon. Håkan har gått fram till Maggan vid katedern med en bilderbok i handen. Han håller upp den mitt framför hennes ansikte och pratar högt med påstridigt tonfall.

 – Jag vill läsa om savannens djur och så tänker jag måla också.

 Maggan skakar med sammanbitna läppar på huvudet och knackar häftigt med pekpinnen på whiteboardtavlan, där hon har skrivit GRAMMATIK med röd penna.

 – Du beter dej som en unge på dagis, vill bara måla och leka, hojtar Fidde hånfullt och pekar på Håkan. Vi ska ha svenska nu. Kan du inte läsa schemat?

 Elli lämnar Robban och skyndar iväg ner för gången mot Fidde.

 – Det var väl ganska onödigt, Fidde, säger hon, utan att höja rösten, du känner Håkan så bra, du behöver ju inte reta dej på honom.

 Hon vänder sig mot Fidde och i ett försök att se frågande ut, snarare än anklagande, lägger hon huvudet på sned. Han tittar bara ett kort ögonblick på henne, sedan gör han en sorts nickning till någon bakom Elli. När hon vrider på huvudet för att kolla vem han nickar mot, ser hon Maggan göra en gest i luften med ena handen.

 – Fidde menade säkert inget ont, de snackar ju så med varann, säger Maggan och börjar skriva på tavlan.

 – Vadå inget ont, fräser Håkan till Maggans rygg, han trakasserar alltid mej, det vet ni.

 – Du hörde ju vad Maggan sa, och ingen mer än du säger emot henne, eller hur, säger Fidde. Gå och sätt dej nu, Håkan.

 Tystnad lägger sig i klassrummet. Inget hörs, så när som på lite prassel med böcker och några suckar. Håkan står kvar och stirrar på Fidde. Robban går till Maggan, lutar sig nära henne och säger något som inte hörs ner till Elli. Men Maggans svar hörs tydligt, ”Okej”, säger hon. Då släntrar Robban lugnt iväg till Håkan och lägger en arm om hans axlar.

 – Kom nu Håkan, du kan få läsa vidare i din bok om savannen. Vi har faktiskt svenska och då passar det jättebra att läsa.

 – Okej, bara jag slipper se den där idioten, svarar Håkan och nickar mot Fidde medan han följer med Robban till bänken.

 Det är då det hettar till. Fidde flyger upp och hänger sig på Håkans rygg med armarna om hans hals. I tumultet får Robban en rejäl knuff och faller omkull. Utan att blinka kastar sig Elli mot Fidde. Hon drar i hans tröja tills han släpper greppet och snor runt mot henne med blixtrande ögon. Under tiden kommer Robban på fötter igen och går emellan Elli och Fidde. Håkan retirerar baklänges och ställer sig med ryggen mot väggen, bakom sin bänk.

 Allt har gått blixtsnabbt. Fidde har satt sig på sin stol men Maggan har inte rört sig ur fläcken. Om Elli vågade skulle hon helst av allt vilja skratta och krama om både Håkan och Fidde. Istället föreslår hon att de alla ska sätta sig i en ring och prata.

 – Det är inte så farligt att det blir bråk ibland, säger hon, så lugnt hon förmår, men man kan testa olika sätt att lösa tvisterna.

 Inga reaktioner från någon enda elev ser hon vid en titt ut över hela klassen. Ingen respons får hon, inte från vare sig Maggan eller Robban heller. Och de två hetlevrade killarna är stela som stoder. Elli får ett infall och utan vidare dividerande säger hon då till Fidde, att om han följer med henne så ska han få göra något som han gillar. Egendomligt nog reser han sig genast och går fram till henne. Maggan följer honom snopet med ögonen och Elli väjer undan för hennes blick. Robban ser också lite handfallen ut men han rycker upp sig, tar Håkan i armen och meddelar att de finns i gula rummet om någon vill dem något. Håkan tar bok och pennskrin från bänken och går ut tillsammans med Robban. Innan Elli släpper dörren bakom sig och Fidde kastar hon en blick in i klassrummet. Maggan står fortfarande och gapar men vänder sig snabbt om och börjar skriva på tavlan, när hon märker att Elli tittar.



Måste jag krasst konstatera

Om Skrivprocessen Posted on 01 Nov, 2020 23:46

Ensamheten har blivit förutsättningen för mitt skrivande. Det måste jag krasst konstatera. Men samtidigt gör den så grymt ont. Ensamheten – och att ingen väntar på mej någonstans.

När dörren slöts bakom min senaste sambo utlöstes katapulten. Jag slungades ut ur den dagliga samvarons naturliga småsurr och fann att hälften av detta var borta – för att tala med Jan Myrdal – drivkraften könet fick jag lägga på is men den andra, arbetet, fick jag ha kvar. Sålunda utlöste jag fallskärmen och djupdök i jobbet, där jag klamrade mig fast så länge det tilläts. När också dörren till skolan stängdes tystnade min dagliga tillvaros naturliga småsurr totalt. Jag hette pensionär i ett fönsterkuvert. Ånyo utlöstes katapulten och jag fann mej på drift igen. En stund famlade jag efter ett roder och en kurs som jag kunde klara med mitt slitna sjökort. Och jag fann dem, både rodret och kursen. Jag styrde till söderhavet och gick i hamn i Ystad. Frånvaron av någon vid min sida hade blivit själva skjutsen fram till mitt idoga målmedvetna skrivande – mitt författande.

Nu finner jag att jag skyndar på stegen till datorn där de finns, mina figurer, för att jag måste få veta vad de har för sig i min berättelse. En lustfylld iver kommer över mej; de är ju där och väntar, mina karaktärer. Och jag märker att jag äter lite för fort och struntar i disken för att jag är så ivrig att få vara med när det händer. I morse kom jag på mej med att undra varför Karina beter sig så kantigt och om kanske Agge eller Hasse vet. Om jag skulle kunna fråga någon av dem. Då började jag skratta och måste sätta på radion för att få in några verkliga röster i lägenheten. På så vis fick jag tid att både diska och baka bröd. Så jag lider ingen nöd.

Bokstäver och silkepapper får hjälpa mej att berätta …


Next »