Blog Image

Inka Skribent

Om bloggen

Bloggen handlar om mina böcker och mig, om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Texter och bilder, varav en del har publicerats i olika tidskrifter, petar jag också in här.
VÄLKOMMEN att läsa och reflektera gärna så att det hörs eller syns!!!

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!

VÄLKOMMEN in i SKRIVARLYAN hos INKA

Författaren, KORTPROSA, ROMANER Posted on 27 Mar, 2021 20:59


DET HETTAR TILL Scen 15 (en bit) ur Inkas roman om skolan

ROMANER Posted on 19 Feb, 2021 20:38
När det blir trångt börjar de slåss




Stämningen är låg bland eleverna redan när de kommer in i klassrummet. De suckar och pustar för att lärarna tvingade ut dem på rasten efter lunchen, i det så avskydda novemberrusket. Elli ställer sig bredvid Robban, medan de väntar på att alla ska komma på plats i sina bänkar, för hon vill prata med honom om forumteater. Men hon hinner bara mumla fram några ord om hur glad hon blev när han var med på idén om att köra rollspel i klassen. I samma andetag ser hon ett drama segla upp alldeles av sig själv inför deras ögon. Håkan har gått fram till Maggan vid katedern med en bilderbok i handen. Han håller upp den mitt framför hennes ansikte och pratar högt med påstridigt tonfall.

 – Jag vill läsa om savannens djur och så tänker jag måla också.

 Maggan skakar med sammanbitna läppar på huvudet och knackar häftigt med pekpinnen på whiteboardtavlan, där hon har skrivit GRAMMATIK med röd penna.

 – Du beter dej som en unge på dagis, vill bara måla och leka, hojtar Fidde hånfullt och pekar på Håkan. Vi ska ha svenska nu. Kan du inte läsa schemat?

 Elli lämnar Robban och skyndar iväg ner för gången mot Fidde.

 – Det var väl ganska onödigt, Fidde, säger hon, utan att höja rösten, du känner Håkan så bra, du behöver ju inte reta dej på honom.

 Hon vänder sig mot Fidde och i ett försök att se frågande ut, snarare än anklagande, lägger hon huvudet på sned. Han tittar bara ett kort ögonblick på henne, sedan gör han en sorts nickning till någon bakom Elli. När hon vrider på huvudet för att kolla vem han nickar mot, ser hon Maggan göra en gest i luften med ena handen.

 – Fidde menade säkert inget ont, de snackar ju så med varann, säger Maggan och börjar skriva på tavlan.

 – Vadå inget ont, fräser Håkan till Maggans rygg, han trakasserar alltid mej, det vet ni.

 – Du hörde ju vad Maggan sa, och ingen mer än du säger emot henne, eller hur, säger Fidde. Gå och sätt dej nu, Håkan.

 Tystnad lägger sig i klassrummet. Inget hörs, så när som på lite prassel med böcker och några suckar. Håkan står kvar och stirrar på Fidde. Robban går till Maggan, lutar sig nära henne och säger något som inte hörs ner till Elli. Men Maggans svar hörs tydligt, ”Okej”, säger hon. Då släntrar Robban lugnt iväg till Håkan och lägger en arm om hans axlar.

 – Kom nu Håkan, du kan få läsa vidare i din bok om savannen. Vi har faktiskt svenska och då passar det jättebra att läsa.

 – Okej, bara jag slipper se den där idioten, svarar Håkan och nickar mot Fidde medan han följer med Robban till bänken.

 Det är då det hettar till. Fidde flyger upp och hänger sig på Håkans rygg med armarna om hans hals. I tumultet får Robban en rejäl knuff och faller omkull. Utan att blinka kastar sig Elli mot Fidde. Hon drar i hans tröja tills han släpper greppet och snor runt mot henne med blixtrande ögon. Under tiden kommer Robban på fötter igen och går emellan Elli och Fidde. Håkan retirerar baklänges och ställer sig med ryggen mot väggen, bakom sin bänk.

 Allt har gått blixtsnabbt. Fidde har satt sig på sin stol men Maggan har inte rört sig ur fläcken. Om Elli vågade skulle hon helst av allt vilja skratta och krama om både Håkan och Fidde. Istället föreslår hon att de alla ska sätta sig i en ring och prata.

 – Det är inte så farligt att det blir bråk ibland, säger hon, så lugnt hon förmår, men man kan testa olika sätt att lösa tvisterna.

 Inga reaktioner från någon enda elev ser hon vid en titt ut över hela klassen. Ingen respons får hon, inte från vare sig Maggan eller Robban heller. Och de två hetlevrade killarna är stela som stoder. Elli får ett infall och utan vidare dividerande säger hon då till Fidde, att om han följer med henne så ska han få göra något som han gillar. Egendomligt nog reser han sig genast och går fram till henne. Maggan följer honom snopet med ögonen och Elli väjer undan för hennes blick. Robban ser också lite handfallen ut men han rycker upp sig, tar Håkan i armen och meddelar att de finns i gula rummet om någon vill dem något. Håkan tar bok och pennskrin från bänken och går ut tillsammans med Robban. Innan Elli släpper dörren bakom sig och Fidde kastar hon en blick in i klassrummet. Maggan står fortfarande och gapar men vänder sig snabbt om och börjar skriva på tavlan, när hon märker att Elli tittar.



Måste jag krasst konstatera

Om Skrivprocessen Posted on 01 Nov, 2020 23:46

Ensamheten har blivit förutsättningen för mitt skrivande. Det måste jag krasst konstatera. Men samtidigt gör den så grymt ont. Ensamheten – och att ingen väntar på mej någonstans.

När dörren slöts bakom min senaste sambo utlöstes katapulten. Jag slungades ut ur den dagliga samvarons naturliga småsurr och fann att hälften av detta var borta – för att tala med Jan Myrdal – drivkraften könet fick jag lägga på is men den andra, arbetet, fick jag ha kvar. Sålunda utlöste jag fallskärmen och djupdök i jobbet, där jag klamrade mig fast så länge det tilläts. När också dörren till skolan stängdes tystnade min dagliga tillvaros naturliga småsurr totalt. Jag hette pensionär i ett fönsterkuvert. Ånyo utlöstes katapulten och jag fann mej på drift igen. En stund famlade jag efter ett roder och en kurs som jag kunde klara med mitt slitna sjökort. Och jag fann dem, både rodret och kursen. Jag styrde till söderhavet och gick i hamn i Ystad. Frånvaron av någon vid min sida hade blivit själva skjutsen fram till mitt idoga målmedvetna skrivande – mitt författande.

Nu finner jag att jag skyndar på stegen till datorn där de finns, mina figurer, för att jag måste få veta vad de har för sig i min berättelse. En lustfylld iver kommer över mej; de är ju där och väntar, mina karaktärer. Och jag märker att jag äter lite för fort och struntar i disken för att jag är så ivrig att få vara med när det händer. I morse kom jag på mej med att undra varför Karina beter sig så kantigt och om kanske Agge eller Hasse vet. Om jag skulle kunna fråga någon av dem. Då började jag skratta och måste sätta på radion för att få in några verkliga röster i lägenheten. På så vis fick jag tid att både diska och baka bröd. Så jag lider ingen nöd.

Bokstäver och silkepapper får hjälpa mej att berätta …


RÄKNA INTE MED MEJ

ROMANER Posted on 28 Oct, 2020 15:07

Kapitel 1 (en bit av början)

BESKEDET  

Rektorn slänger upp sin tjocka pärm på soffbordet med sådan kraft att alla rycker till av smällen. Robban låter blicken glida över arbetskamraterna men ingen tycks märka hans försök till ögonkontakt. Möjligen psykologen – han sneglar åt Robbans håll samtidigt som han stilla och lugnt lägger en blå mapp framför sig på bordet. Robban drar fåtöljen en liten bit ifrån de andra i halvcirkeln innan han slår sig ner. Känslan att sitta här är alltid densamma. Soffgruppen är lika lite upphetsande som andra trämöbler från 70-talet. De röd- och orangerandiga ylledynorna kliar genom jeansen. Regnet strilar långsamt ner för de fyra fönstren som alla vetter mot norr. Hela det långsmala konferensrummet är gråskumt. Robban skruvar på sig och kikar i smyg på de andra. Det här är inte direkt någon av hans favoritsituationer. Biggan har mungiporna neråt; hon har säkert ont i baken, mager och helt utan sittfläsk som hon är. Ingalena sitter och flinar och putar med brösten, som om hon tror att hon är sexig. Som vanligt har hon försökt sminka över sin ålder. Antagligen har hon lite ågren inför femtioårsdagen som närmar sig. Långe Hasse, några år äldre än Ingalena, gör sitt bästa för att sträcka på ryggen. Ändå liknar den mer eller mindre en parentes till formen – raka motsatsen till hans prat, som stöts fram i meningar med utropstecken mest hela tiden. Och så, bredvid Hasse, Kockis med sina tankar dolda bakom ett stillsamt leende. Han är också drygt femtio. De är ett åldrande kollegium, med undantag för Biggan som bara är 31 och, den ende som fattas i rummet, Lenny linlugg, 35. Han håller ställningarna på skolgården, så att eleverna inte ska slå ihjäl varandra där ute.  

Terminen har nyss börjat. Trots det förefaller alla redan trötta. Inte bara på grund av allt bökande med möbler och arbetsmateriel. Nej. Under hela veckan före elevernas skolstart har det pratats och tjatats. Samma problem om och om igen och inga förslag som har verkat genomförbara. Men vad fan, de här ungarna är ju inte riktigt som andra, hur ska man då kunna jobba som i en normal skola? Det vore en bedrift att inte ryckas med i hopplösheten. Att beskedet kommer just nu, när allt verkar som jävligast, känns lite som en spark i magen. Hela sommaren har bekymren på jobbet legat där och lurat. Gnisslet från deras kärvande arbetsklimat har till och med stört Robbans nattsömn då och då. Och avslutningen i juni var en katastrof: sura elever som inte fick de betyg de tyckte att de var värda, hopsjunkna föräldrar som inte orkade ta hand om sina barn och så de missnöjda cheferna, mer eller mindre handfallna. Rektorn borde åtminstone ha sagt något vid förra arbetsplatsträffen.

Surret i rummet avstannar och Robban lyfter blicken. In genom dörren träder Lenny med sin blonda lugg fortfarande drypvåt av regn. Han skakar dropparna från näsan och meddelar att alla eleverna har blivit hämtade av skolskjutsarna. Robban tecknar åt honom att komma och sätta sig bredvid honom och de hjälps åt att dra fram en fåtölj.

 – Det har varit en jobbig period för er, inleder Hugo. Både Janne och jag, han nickar åt psykologens håll, har känt oro en längre tid för utvecklingen här. Det är ju inte mycket till skola när bara hälften av eleverna kan få något enda godkänt betyg!  

De sista orden pressar han fram mellan tänderna med ökande röststyrka, medan han långsamt rätar upp sig i fåtöljen och ser ut att vänta på ett svar av något slag. Hans överdrift av sakernas tillstånd bränner i den tystnad som följer. Robban tackar sin lyckliga stjärna; han känner sig trygg i sin socionomroll. Rektorns kritik drabbar inte honom i första hand eftersom han inte är anställd på en lärartjänst. Det här är ingen vanlig jävla skola, snarare ett kombinerat utbildnings- och behandlingskollektiv. I alla fall om han får bestämma lite mer om hur de ska jobba med de här sargade ungdomarna. Och betyg … vad gör de för nytta egentligen?



Next »