Kapitel 1 (en bit av början)

BESKEDET  

Rektorn slänger upp sin tjocka pärm på soffbordet med sådan kraft att alla rycker till av smällen. Robban låter blicken glida över arbetskamraterna men ingen tycks märka hans försök till ögonkontakt. Möjligen psykologen – han sneglar åt Robbans håll samtidigt som han stilla och lugnt lägger en blå mapp framför sig på bordet. Robban drar fåtöljen en liten bit ifrån de andra i halvcirkeln innan han slår sig ner. Känslan att sitta här är alltid densamma. Soffgruppen är lika lite upphetsande som andra trämöbler från 70-talet. De röd- och orangerandiga ylledynorna kliar genom jeansen. Regnet strilar långsamt ner för de fyra fönstren som alla vetter mot norr. Hela det långsmala konferensrummet är gråskumt. Robban skruvar på sig och kikar i smyg på de andra. Det här är inte direkt någon av hans favoritsituationer. Biggan har mungiporna neråt; hon har säkert ont i baken, mager och helt utan sittfläsk som hon är. Ingalena sitter och flinar och putar med brösten, som om hon tror att hon är sexig. Som vanligt har hon försökt sminka över sin ålder. Antagligen har hon lite ågren inför femtioårsdagen som närmar sig. Långe Hasse, några år äldre än Ingalena, gör sitt bästa för att sträcka på ryggen. Ändå liknar den mer eller mindre en parentes till formen – raka motsatsen till hans prat, som stöts fram i meningar med utropstecken mest hela tiden. Och så, bredvid Hasse, Kockis med sina tankar dolda bakom ett stillsamt leende. Han är också drygt femtio. De är ett åldrande kollegium, med undantag för Biggan som bara är 31 och, den ende som fattas i rummet, Lenny linlugg, 35. Han håller ställningarna på skolgården, så att eleverna inte ska slå ihjäl varandra där ute.  

Terminen har nyss börjat. Trots det förefaller alla redan trötta. Inte bara på grund av allt bökande med möbler och arbetsmateriel. Nej. Under hela veckan före elevernas skolstart har det pratats och tjatats. Samma problem om och om igen och inga förslag som har verkat genomförbara. Men vad fan, de här ungarna är ju inte riktigt som andra, hur ska man då kunna jobba som i en normal skola? Det vore en bedrift att inte ryckas med i hopplösheten. Att beskedet kommer just nu, när allt verkar som jävligast, känns lite som en spark i magen. Hela sommaren har bekymren på jobbet legat där och lurat. Gnisslet från deras kärvande arbetsklimat har till och med stört Robbans nattsömn då och då. Och avslutningen i juni var en katastrof: sura elever som inte fick de betyg de tyckte att de var värda, hopsjunkna föräldrar som inte orkade ta hand om sina barn och så de missnöjda cheferna, mer eller mindre handfallna. Rektorn borde åtminstone ha sagt något vid förra arbetsplatsträffen.

Surret i rummet avstannar och Robban lyfter blicken. In genom dörren träder Lenny med sin blonda lugg fortfarande drypvåt av regn. Han skakar dropparna från näsan och meddelar att alla eleverna har blivit hämtade av skolskjutsarna. Robban tecknar åt honom att komma och sätta sig bredvid honom och de hjälps åt att dra fram en fåtölj.

 – Det har varit en jobbig period för er, inleder Hugo. Både Janne och jag, han nickar åt psykologens håll, har känt oro en längre tid för utvecklingen här. Det är ju inte mycket till skola när bara hälften av eleverna kan få något enda godkänt betyg!  

De sista orden pressar han fram mellan tänderna med ökande röststyrka, medan han långsamt rätar upp sig i fåtöljen och ser ut att vänta på ett svar av något slag. Hans överdrift av sakernas tillstånd bränner i den tystnad som följer. Robban tackar sin lyckliga stjärna; han känner sig trygg i sin socionomroll. Rektorns kritik drabbar inte honom i första hand eftersom han inte är anställd på en lärartjänst. Det här är ingen vanlig jävla skola, snarare ett kombinerat utbildnings- och behandlingskollektiv. I alla fall om han får bestämma lite mer om hur de ska jobba med de här sargade ungdomarna. Och betyg … vad gör de för nytta egentligen?