Blog Image

Inka Skribent

Om bloggen

Bloggen handlar om mina böcker och mig, om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Texter och bilder, varav en del har publicerats i olika tidskrifter, petar jag också in här.
VÄLKOMMEN att läsa och reflektera gärna så att det hörs eller syns!!!

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!

VÄLKOMMEN in i SKRIVARLYAN hos INKA

Författaren, KORTPROSA, ROMANER Posted on 27 Mar, 2021 20:59


SKUGGOR I EN BACKSPEGEL – Rapport från ett lärarrum

KORTPROSA Posted on 01 Oct, 2017 16:43

… det finns olika sorters övergrepp – och alla utförs inte av män

Det var som en klo som krafsade i henne, slingrade sig mellan revben och bröstben upp till halsgropen, rev runt, smetade ut henne, nitade fast henne i skarven mellan henne själv och de andra.
Det började när hon inte längre kunde gå upp för trappan till jobbet, för att hennes ben skakade vertikalt från fötterna till höfterna. Hon måste vända och gå ner igen, baklänges. Innan dess hade hon gömt sig gång efter gång inne på toaletten, den utanför personalrummet mellan högstadiet och mellanstadiet, där uppe på andra våningen. Där inne hade hon ställt sig varje dag under en längre tid – längre än alla andra tider då hon hade ställt undan sig någonstans. Det var också då hon började gråta i takt med de såriga tankarna, de som sved svårare för varje gång någon stack henne i mellangärdet. Och det var något de gillade att göra, de andra, för då blev hon svag. Inte så där stark och glad som hon hade varit när hon började jobba där; sådan så att de blev rädda att förlora sina positioner bland personalen och mista sina Caligulakonturer, sin makt över eleverna.

Hon har inte vågat berätta för någon. Därför har det fått ligga inom henne i alla år som gått sedan dess. Hon har inte nått in till det. Inte lyssnat på det. Inte tittat på det. Och nu vet hon inte om det har krympt ihop, börjat torka ut eller om det har legat och lagrats och fått värre styrka, som Danske Ole, den där osten med svart skal, den som luktar så det stinker när man plockar fram den ur kylskåpet. Det vet hon inte ännu. Hon har bara gläntat lite på dörren och nu kikar hon i smalaste springan dit in. Hårt håller hon emot, så att bara ytterst lite sipprar ut, sedan stänger hon igen. Ändå hinner något ta sig igenom och snöra ihop hennes mage, tills hon känner som om hon måste kräkas.