Inka Skribent

11.54. Snabbt ställer jag ifrån mig kaffemuggen, greppar kryckan och stolpar iväg ut ur köket, genom hallen, fortsätter genom ytterdörren och sedan längs hela loftgången till trapphuset. Så fort jag förmår med kryckan tar jag mig ner för trappan och bort till tvättstugebyggnaden. Bra, jag hann. Klockan är inte riktigt tolv när jag kommer, men dörren står på vid gavel och näste hyresgäst har redan hunnit fylla båda maskinerna.

   – O, så bra att hantverkarna är här och jobbar idag så att du kunde gå in genast, säger jag glatt till honom.

   – Ja, det var en jävla tur för dej annars hade jag fått stå och vänta, svarar den sure långe grove mannen med grötigt uttalad skånska på hög volym.

   – VA? (jag låter säkert lika paff som jag känner mej) Klockan är ju inte tolv än. Varför är du så arg? Det är obehagligt.

   – Hon är fem över. Du behöver ställa din klocka, fräser karln.

   Jag lämnar torkskåpet där jag just har börjat plocka ner mina pinaler och går fram till honom, håller min mobiltelefon under hans ögon och pekar på displayen.

   – 12.01 har hon blivit nu, som du ser. Varför är du så otrevlig?

   – Nä, det är fel, skäller han fram. Ställ om din klocka. Här är det tiden som gäller! Här ska man inte komma för sent.

   Jag går till dörren och sätter in nyckeln, som jag har glömt kvar i fickan, och fortsätter sedan ta ner tvätten ur skåpet. Men jag kan inte hålla tyst. Den jävla gubben ska inte behandla mig så.

   –  Min klocka i mobilen ställer inte jag, den ställs av internet, du kan kalla det för Fröken Ur om du vill. Det är du som behöver ställa om din klocka.

   Han avancerar nu emot torkskåpet, spänner ögonen i mig och lutar sig över min skalle.

   – Du ska ente komma här å tala om för mej va ja ska göra å ente göra!

   (Jag blev så arg så att jag måste härma hans uttal nu, när jag återupplever alltihop.)

   – Det var du som sa till mig att jag måste ställa om min klocka, mumlar jag medan jag backar nästan ända in i torkskåpet.  

   Förvånande nog drar han sig tillbaka mot tvättmaskinerna igen medan det verkar ånga av ilska från hans böjda rygg.

   – Du är verkligen inte trevlig. Du har ingen anledning att bemöta mig så här, du måste ha något fel i huvudet, far det ur mig.

   Ögonblickligen snor han runt och kommer tillbaka mot mig.

   – Va faen sa du? Fel i huvet?!

   – Ja, du är ju bara elak, avbryter jag honom.

Och tur är det, för han kommer av sig och jag vrider mig kvickt runt och sliter ner ett svart badlakan så att det flyger som en gigantisk kajvinge framför hans ansikte.

   Så vänder han på klacken, går till ytterdörren och drar ur nyckeln och där ställer han sig bredbent på tröskeln med händerna på höfterna och stirrar på mig.

   – Far åt helvete, kärringjävel!

   Jag vänder mig mot honom och stirrar tillbaka, men min röst, så som jag minns den nu, är svag och tonfallet undrande. Det är allt för bisarrt, det som händer, kan jag ha hört rätt?

   – Vad sa du?

   – Far åt helvete, kärringjävel, sa jag! säger han och försvinner ut i mörkret.

Det bästa för mig vore att bli rasande, bara rasande. Men jag blir högröd, tårögd, rasande och ledsen. Och förtvivlad för att denne förfärlige man finns! För att vi har samma tvättstuga och att jag ska bli påmind om honom och hans vedervärdiga galla och kvinnoförakt igen och igen och igen.