Blog Image

Inka Skribent

Om bloggen

Bloggen handlar om mina böcker och mig, om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Texter och bilder, varav en del har publicerats i olika tidskrifter, petar jag också in här.
VÄLKOMMEN att läsa och reflektera gärna så att det hörs eller syns!!!

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!

Det är riskfyllt att vara minst

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD Posted on 26 Sep, 2022 16:04

Jag var tio år fyllda och vi hade flyttat ut på landet. Pappa var död och tjänstebostaden hade vi tvingats lämna. Huset som mamma hittade låg längst uppe i backen vid gatan utan namn i byn som jag då aldrig hade hört talas om.
Den lilla järnvägsstationen och Björks affär passerade vi på vägen upp till vårt nya hem.
Och godisautomaten med kondomer och Marabou enkronas chokladkakor.

Bredvid vårt höga vitrappade hus med det stolta namnet Villa Norliden fanns ett långt lågt falurött trähus, som en lada till formen. Det inredde mamma senare till butik – Si och Så fick den heta och hur det namnet kom till är en alldeles egen speciell historia som jag inte tänker berätta just nu. Det jag rådbråkar mitt minne med nu handlar om en vinterlovsmorgon i Röda Huset; så kallade vi det den första tiden när vi hade flyttat till Gullbrandstorp och mina storebröder Sven och Nisse bodde i ett av de två rummen där. Jag var elva då, eller skulle fylla det snart, den andra mars. Den här specifika morgonen hade mamma bett mej gå ut och säga till att det var frukostdags. ”Inka, spring ut och väck pojkarna!” sa hon. Så klart att jag blev upplivad och lite högtidligt stämd till sinnet – jag skulle få väcka mina stora bröder!

Från vår köksdörr till Röda husets trappa tog det bara någon minut att galoppera när man var så pigg och glad som jag var då. Mamma hade gett mej en nyckel så jag tog mej kvickt in, smög försiktigt fram till pojkarnas sovrumsdörr, som stod på glänt. Där inne låg de, djupt nere under sina täcken. Det var vinterkyla ute och den lilla järnkaminen i hörnet nästan ångade av värme. De hade säkert hållit elden igång under natten och nu var rummet inte det minsta kallt. Ovanpå kaminen låg några slantar, stora bruna och svarta femöringar och till och med några små silverpengar. Kanske både tio- tjugofem- och femtioöringar, jag kommer inte ihåg med säkerhet annat än de stora kopparpengarna och att det fanns några små silvriga också. Hur som haver var de ett blickfång för lillasyster som hade en krona i veckopeng och visste vad allt gott man kunde köpa i farbror Larssons kiosk för mindre än så.

”Vill du ha dem?” brummade Nisses röst genom rummet och jag ryckte till. Så de var vakna. Han såg glad ut, antagligen för att jag hade kommit, och han hade tydligen sett att jag stod och tittade åt kaminens håll. Inte hann jag hejda mej och fråga varför han hade pengarna där, nej då, jag bara skuttade fram till kaminen och rafsade åt mej allihop med båda händerna. Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Jag hade redan både tagit dem och slängt dem ifrån mej när Sven skrek ”Nej, Nisse, va fan tänker du på?”

Som storebror brukade Sven ta mycket ansvar, i synnerhet sedan pappa dog, det hade jag märkt. Nisse var fortfarande busig trots att han snart skulle fylla sjutton. Men jag kan inte tänka mej att han ville att jag skulle bränna fingrarna. Det var ett av hans spontana practical jokes, de som brukade bara uppstå, liksom av sig själv. Överraskningsmomenten i dessa var nog det som eggade honom. Och kanske en slags maktkänsla? För visst hade han makt över mej varje gång han fick mej att tro att han skulle låta mej få något eller vara med om något roligt. Det var alltid Nisse, aldrig Sven eller Björn som stod för den sortens hårdhudade skämt mot mej. De hade tagit på sig ett nästan vuxet ansvar för sina småsystrar.

Så stod jag där och viftade med mina svidande fingrar och tårar sprängande innanför ögonlocken. Jag har faktiskt glömt vad som hände sedan men den djupa känslan av att ha blivit lurad, dragen vid näsan och skrattad åt, den glömde jag aldrig. Troligen hade Nisse inte en aning om hur sårad jag var, för det var förstås bara lite rolig han ville vara.



Vi susade ner för Lasarettsbacken

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD Posted on 22 Aug, 2022 14:23

Får jag verkligen? Det är riktigt stort, det att jag får åka med Nisse på hans cykel till skolan. Mina storebröder är oåtkomliga. Inte kan han väl ha tid med mej. Eller lust att släpa på sin lilla minsta syster. Men så blir det, av någon outgrundlig anledning. Vi susar ner för Lasarettsvägen. Jag sitter på stången framför Nisse, känner hans armar nudda mina axlar, ser hans händer hårt greppade om cykelstyret. Det är rysligt spännande, kanske något av det mest spännande som hänt i mitt åttaåriga liv? Så tror jag nu, när jag ser tillbaka på det. Just så tror jag att det kändes. Och detta redan innan det förfärliga hände. Ja, det var väl inte så förfärligt egentligen, men i minnet, alltså då, var det ruskigt och skrämmande.

Lasarettsvägen löper som en lång, lång backe ända från vårt hus ner till vänstersvängen  vid järnvägsspåret. Nisse håller hög fart, han trampar frenetiskt fastän det går så fort så att vi skulle ha kunnat rulla en bit. Vi är säkert sena och när Nisse har släppt av mej vid Fredriksvallskolan ska han cykla vidare till Läroverket och han vill definitivt inte komma för sent till morgonsamlingen, det förstår jag på stämningen.

 Det är asfalt hela vägen men just här, mitt framför Konditori Hagas lockande skyltfönster, ligger det grus på asfalten. Nisse svär till och cykeln vrider sig runt sina hjul. Den lutar hårt och gatan kommer farande upp mot mig medan Nisse fortsätter svära och jag ser hans ansikte sammanpressat rött ovanför mej när han slänger sig av cykeln och sträcker armarna efter mej och fångar mej så att jag inte slår huvudet i asfalten. Nisse, min storebror, min hjälte, har just räddat livet på mej.

Barndomshemmet – här fick vi plats, alla åtta i familjen … Huset finns kvar men är numera ett museum: Perssonska Villan.


En cykeltur att minnas – barndom barndom …

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD Posted on 16 Aug, 2022 16:29

BARNDOMENS SOMMARLOV – ett cykelminne

Jag kan se framför mej trehjulingen som stod i skrubben under yttertrappan på vår sommarstuga i Sölvesborg. Jag minns inte hur jag cyklade på den men jag kommer ihåg både den och en gammal träsparkcykel, blåmålad, sliten och liten …

 In i den där skrubben rusade vi barn mycket snart när vi anlänt till stugan, varje sommar, och doften där inne har jag kvar i minnet – lite unken och underbar, ljummen och  sandig, så som strandsand doftar. Där fanns fler träsaker, skottkärra, pallar och annat också som barnen lekte med, förstås. De frammanas i skumrasket under trappan i bildminnet när jag återkallar barndomen så här.

 De vuxna hade stora cyklar och min äldsta syster Gunnila hade också en, hon var ju stor när jag var liten. Ett minne som sitter som ett ärr i mitt sinne kommer från en dag när Gunnila skulle skjutsa mej på sin cykel. Jag var nog fem år och då var hon ju sjutton. Eller så hade jag fyllt sex och hon skulle fylla arton i december. Det var en sådan där spännande härlig sommarlovsdag när hela familjen var i Sölvesborg. (Utom pappa som bara var med oss på sin semester, när han kunde vara ledig från Lasarettet ­– att vara chefsläkare innebar att ledigheterna blev korta). Mamma hade fullt upp med att få hushållet med sexbarnsfamiljen att gå runt. Jag minns att hon sa en gång att hon aldrig hade haft någon semester. Men det var senare, när jag hade blivit stor, som hon avslöjade detta.

 Nåväl – åter till de stora cyklarna. Den här dagen skulle Gunnila få skjutsa mej på pakethållaren ut till Tredenborgsbadet. Hon var en skicklig simmare och, tror jag, van att passa småsyskon, i synnerhet lilla mej, så mamma var inte orolig när vi åkte iväg. När vår mamma hann följde hon med till badet men just denna dag hade hon mycket att ordna med hemma så vi fick åka själva.

 Gruset på vår utfart från stugan knastrade härligt och bakhjulet skumpade roligt under rumpan. Så svängde Gunnila åt höger och vi kom ut på asfalten där ljudet från gummidäcken var som ett mjukt pulserande. Jag minns att jag höll hårt om Gunnila och lutade mej framåt med ena kinden tryckt mot hennes luddiga badkappa. Sedan vred jag på mej lite och tittade ut över havet på en båt som dunkade där ute. Det var nog därför jag glömde spreta med benen som mamma hade sagt. ”Kom ihåg att hålla ut benen hela tiden, Inka!” Det var det sista hon sa när vi rullade ut från gårdsplanen. Men jag tänkte inte på det längre och så vinklade jag visst min högra fot för mycket inåt så att tårna kom in emellan ekrarna. Jag skrek och Gunnila stannade tvärt. Stackars storasyster, så rädd hon blev och så ont det gjorde. Det var inte bara tårna. En bit in på foten hade skinn skrapats av och alltihop såg rött och svullet ut. Som tur var hade vi inte kommit särskilt långt på vägen och Gunnila släppte cykeln i diket och lyfte upp mej. Sedan sprang hon hem med mej i famnen och vi var nog ganska rädda båda två. Men vår rådiga sjukvårdskunniga mamma Disa tog ner oss på jorden igen. ”Se så”, sa hon och tvättade varsamt min fot. När hon hade packat in den i mjukt vitt bandage fick jag sitta i storstugan, med benet uppe på en pall, och dricka hemlagad svartvinbärssaft med isbitar. ”Det där var inget ni gjorde fel, barn”, sa mamma och gav Gunnila ett likadant saftglas. ”Jag skulle inte ha låtit er skjutsa på en cykel utan ekerskydd. Det ska ordnas på momangen!”

 Som jag minns det hela blev foten snart bra och sommarlekarna kunde fortgå som vanligt.

Lite underligt känns det att jag inte kommer ihåg alls var alla våra andra syskon var när detta hände. Kanske hade de redan givit sig av till badet? Det var ju bara jag som var för liten för att cykla själv. Mitt minne från den här dagen rymmer bara spänningen och upprymdheten i att få åka med storasyster på cykeln och hur vi snart skulle vara framme och jag skulle få hoppa från Tors Brygga ner på det djupa vattnet och hur Gunnila skulle vara där ner och ta emot mej. Oj vilkan glädje att ha sådant att se fram emot! Sedan hände det där och min svullna onda fot tog väl över så intensivt så att allt annat har försvunnit ur mitt minne, kan jag tänka. Men det här är ju alldeles tillräckligt stort att få återuppleva efter sjuttio år av myllrande händelser som har fastnat, eller inte, eller fastnat och ramlat ur igen – Minnet är ju inte alldeles pålitligt, har jag förstått. Därför är det lyckosamt om en har gott om Hittepå att foga samman minnesbilderna med.

Med bästa hälsningar

Inka p.

16 augusti 2022



Orangea Dagen 25 november

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD Posted on 26 Nov, 2021 15:22
Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor instiftades av FN:s generalförsamling år 1999.

ORANGEA DAGEN är dagen då FN uppmanar hela världen att uppmärksamma och manifestera mot våld mot kvinnor. Som en ljus och optimistisk färg representerar orange en värld fri från våld mot kvinnor och flickor. 25 november Världen över lyses kända byggnader upp i orange, människor bär något orange och engagerar sig på olika sätt för att manifestera mot våldet. 



Next »