Blog Image

Inka Skribent

Om bloggen

Bloggen handlar om mina böcker och mig, om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Texter och bilder, varav en del har publicerats i olika tidskrifter, petar jag också in här.
VÄLKOMMEN att läsa och reflektera gärna så att det hörs eller syns!!!

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!

NOVELLANTOLOGI

NOVELLER Posted on 03 Jan, 2017 14:57

Ariton förlag:
15 mars lanserar vi “Över en vårfika”, en novellantologi om sådant vi
inte pratar om – 26 berättelser om allt från handsvett och snor till
missbruk och kriminalitet.
Novellen PRINSESSAN PÅ NÄTET av Inka Persson finns med i antologin



PRINSESSAN PÅ NÄTET

NOVELLER Posted on 15 Nov, 2016 17:45

Gångbanan löper längs med ån och det är bara något hundratal meter mellan broarna. En går till biblioteket, en till busstorget och den tredje binder samman Folkets Park med stadens centrum. Störst risk är det att passera den mot bussarna, den nästan springer hon förbi. Sedan andas hon långsammare igen. Gathörnet vid Mc Donalds är också jobbigt, men det är värst på kvällarna där, så just nu är det inte så farligt. Hon går och svänger med armarna, ser obesvärad ut men håller sig beredd hela vägen hem. Hon är van och det syns inte utanpå hur hon känner sig inuti. Det är detta som är hennes målsättning, att hålla stilen och inte släppa ut något.
Idag är det fredag. Två lugna dygn ligger framför henne, då hon kan stänga om sig och hålla dörren låst. Inte för att det egentligen behövs men det känns bäst så. Hon har köpt räkor och franskbröd, sallad och vitt vin. Kvällen ska bli skön. Tjejerna på jobbet, som var mitt inne i sina planer för helgen när hon gick, märkte inte att hon försvann. Lika bra det, att ingen frågar något. Snart ska hon ha saker att svara, om de frågar.
……

EN LÄSARE OM NOVELLEN

Fick Din bok idag och kastade mig över Din novell ? Den var jättebra!! ??? Väldigt välskriven och spännande och så himla sann! ? Grattis! ? Kram! ? Ann-Christine Pella  

Så börjar Inka Perssons novell i antologin Över en vårfika, Ariton förlag 2017. PRINSESSAN PÅ NÄTET är en kvinna i medelåldern, som brottas med att finna metoder för att hantera sitt svikna jag och sin ensamhet
– utan att någon ska få veta något…(Berättelsen handlar inte om Viola från Inkas romantrilogi, utan om en annan uppdiktad kvinna i ungefär samma ålder som också råkade få namnet Viola.

SÅDANT SOM MAN INTE PRATAR OM är temat för antologin.
Att det smygs med mycket bakom fasaderna, sådant som man inte gärna vill att andra ska veta, det kommer läsaren av denna novellantologi att bli varse! Kanhända att någon känner igen sig och får styrka i att inte längre tro sig så ensam om sin hemlighet…

Vänner till Inka och till GIRAFF förlag bjöds in till en releasefika
i Malmö med högläsning ur boken. Det blev både spännande och roligt!



SINGEL I SOFFAN Del 3

NOVELLER Posted on 01 Feb, 2016 15:59

LA DOLCE VITA

– illustrerad av konstnär Carin Person Åström

Vad
menas med ”La dolce vita”? Det har jag funderat en hel del på. Visst, jag vet
ju vad det betyder rent ordagrant, men, kära vänner, vad innebär det
egentligen? Är det ungdomens ljuva liv och förälskelser? Är det när skolan är
över, när fältet är fritt att resa jorden runt, ut och snurra på stan på
nätterna, mingla på pubar och inneställen?

På den tiden, då allting just skulle börja
för mej, dansade jag en hel natt med en vacker yngling och fem år senare var
jag en tjugotreårig frånskild kvinna med en fyraårig dotter. Mitt ljuva liv var
den ensamma mammans. Och jag klagar inte, jag ångrar ingenting!

Mycket vatten har runnit under broarna sen
den tiden, men det är en annan historia. La dolce vita är i alla fall inget som
jag har prövat. Men nu, nu när jag är 60, eller snarare 60+ för att vara ärlig,
har vissa funderingar kring ämnet dykt upp i min rödhåriga skalle. Jag behöver
bara slänga ett öga i spegeln. När jag ser de gråmelerade håren växa fram längs
mittbenan kommer tankarna.

Det ljuva livet, jag måste hitta det ljuva
livet! Men jag är säkert för gammal nu. I min ålder ska man väl börja planera
för avyttrande. Bort rymlig charmig lägenhet. Ut gamla härliga möbler.
”Arbetsrum, ska det va nödvändigt i din ålder?” Jag bara väntar på den frågan,
på den obehagliga känslan att inte räknas längre. Eller åtminstone räknas
mindre och mindre. Och mindre.

Kris, nu gäller det att handla. Fram med
Hennapaketet, på med gummihandskarna, kladda runt och smeta in. På med
läsglasögonen, bort med alla färgstänk på axlar, bröst och ansikte och sen in i
plastpåsen.

Utan tvekan har det varit mycket snack och
lite verkstad vad mitt kärleksliv beträffar. ”Ta det lugnt, Viola”, brukar min
storasyster sucka. ”Behovet avtar med åren.” Pyttsan! Det kan hon säga, som har
en man i rummet bredvid. För min del tycker jag att den bara växer, min längtan
efter närhet och kroppskontakt. Och sex. Frågan är bara hur jag ska stilla den.

Det har ju inte gått så bra hittills med
mina idéer. Rättare sagt har det gått uruselt. Det var desperat att försöka förföra
Charlie så där, för vänskaps skull. Bäddat för misslyckande. Och Dataträffen –
rena katastrofen! Nä, jag får försöka nån annan stans i stället? IRL som det
heter på internet; in real life alltså. Kanske som Magda gjorde – på en
danskurs? Tango. Den mest sensuella dansen, helt säkert är det så. Jag måste
pröva tango!

Första tisdagen på kursen: Kom nu ihåg, kära
vänner, att jag är otränad, att skinnet på mina armar är något för stort och att
jag har visst behov av att hålla in magen. Följaktligen hade jag iklätt mej en
blus med halvlånga volangprydda ärmar, trängt in magen i ett par svarta fasta
tights, krupit i en kort piffig kjol och ett par röda högklackade skor med
slejf runt vristen, typ såna som jag hade sett på tangodanserskor på bilder. Om
min attraktionskraft skulle ha någon chans behövde jag dra blickarna till mina
ben och fötter. (Både kjol och skor hade jag hittat för en spottstyver på
Emmaus.)

Sålunda, med ett fastnitat leende, öppnade jag dörren
och tog ett steg över tröskeln. Väggarna i den stora salen var klädda med
speglar, men Folkets Hus-atmosfären från tidigt 1900-tal fanns ändå kvar. Den
satt i de vackra höga gamla fönstren, i det slitna brädgolvet och den lilla
scenen med röda sammetsdraperier. Ja, den satt i det burkiga ljudet från
bergsprängaren mitt på scenkanten också. Och frågan är om den inte satt i
varenda karl i rummet.

Min blick flackade från den ena till den
andra. Det var grått och det var brunt
och det var beigefärgat. Det var blå slips och grå slips och röd fluga. Det var
blanka svarta skor och gråa vågor i håret. Och det doftade. Ända till mej i
dörröppningen doftade det.

I denna stund av begynnande förtvivlan kände
jag en hand på min axel. Snett bakom mej stod en gänglig herre i knallgrön
sammetskavaj och svarta jeans och han log. Han log mot mej. Tog min hand, ledde
mej till mitten av rummet och bugade. ”Får jag lov?” sa han och började föra
mej stadigt baklänges över golvet, i takt till den pulserande musiken.

Oj, detta var nästan för bra! Han var mjuk
och säker i rörelserna och han fixerade mej med ögonen. Med lätta tryck visade
hans händer och fingrar hur vi skulle svänga och snurra. Och min kropp vaknade
till liv, mina ben och höfter följde hans och i mitt huvud sjöng det ”It takes
two to tango!”

Då, precis då, stoppade han mej. ”Så där!” utbrast
han med ett litet skratt. ”Svårare än så är det inte att lära sej dansa tango!”.
Alla hade samlats i en vid ring runt oss och nu såg jag dem, uppklädda kvinnor
och män med förväntansfulla ansikten. Som en cirkel av gråbruna raka träd och lysande,
emellan dem, brokigt färggranna böljande blomklockor.

Min stilige tangokavaljer gled iväg och
började ordna sina elever parvis. Han avslutade med att lägga armen om en blond,
snygg, ungdomlig – klart yngst i hela skaran – kvinna i knallgrön och svart
kortkort klänning. Jaha. Så var det med det.

Själv hade jag hamnat i armkrok med den
absolut gråaste-brunaste av dem alla, en stel och försiktig man, skulle det
visa sej. En man på sin första danskurs med längtan och förhoppningar, inte
alltför olika mina egna. Han tittade på lärarparet, ställde sig som förebilden
och grep min högerhand. Sen tryckte han min arm bakåt tills skulderbladet
hotade att vika sej runt ryggraden. Jag följde efter så långt jag förmådde, med
kroppen i båge och skallen som en kapuschong över svanken.

Under resten av lektionen gjorde jag mitt
bästa, det lovar jag, kära vänner, för att inte sätta stopp för någon herres
lust att styra över mina danssteg. I tango, fick vi lära oss, är det mannen som
bestämmer. Ingen plats för improvisation eller skojiga infall där inte. Höfter
ska vickas på reglerat sätt, huvud ska hållas högt och bröst ska putas fram. Sen
är det bara att trava på enligt schemat.

Det sista jag hörde den stilige dansläraren
säga var: ”Vill man dansa fritt och livat, ja då får man åka till Argentina och
gå på tangocafé”.

Jag som trodde att ingen hade märkt min
missräkning. Jag hade fel. Okej, då åker jag väl till Argentina! Eller varför
inte en salsakurs på Kuba? Där kanske min eld kommer till sin rätt.



SINGEL I SOFFAN Del 2

NOVELLER Posted on 01 Feb, 2016 15:55


EGENTLIGEN SER JAG INTE SÅ PJÅKIG UT
Illustrerad av konstnär Carin Person Åström

”Ensamheten går dej visst på nerverna, Viola”, sa min kompis
för en tid sen. Jag är rädd för att hon har rätt. Mitt humör pendlar mellan
deppighet och energiöverskott och jag tror att jag är för gammal för allting.

Efter
det samtalet lusläste jag kontaktannonser på Dataträffen. Där kryllade det av
foton på unga vackra män och kvinnor med muskler och fettansamlingar på exakt
de rätta ställena. Hur skulle en bild av mej platsa där? ”Prinsessan på nätet”
som mitt alias, den idén kunde jag glömma. Kanske ett gammalt foto på en ung
Viola? Bara för njutningen av en stunds chattande i det blå med nån snygging i
andra änden av bredbandet.

Sajten var inte
precis nerlusad med spirituella män i min ålder. De flesta skrev rätt töntigt.
Men eftersom tiden jagade mig i hasorna bestämde jag mig för att försöka. Den
första träffade jag på ett fik. Han var femtiotvå och bodde fortfarande hemma
hos mamma. Den andre ville tvunget att vi skulle ses ”över ett glas öl” så det
blev Puben. Och inte ett glas utan
fem-sex stora starka, nästan utan uppehåll. Den tredje var full redan när han
kom till caféet där vi hade stämt träff, mitt på blanka eftermiddagen. Den
fjärde – eller var det den femte? – hade grå kostym och en bred ljusblå slips
med Mercedeslogon broderad i silvergarn mitt på eländet. Till råga på allt hade
han stora guldringar på minst hälften av fingrarna. Då gav jag upp. Sjönk ner
på stolen som han dragit ut åt mig och bara skakade på huvudet. Så satt jag
tills han blev förbannad och gick därifrån. Jag hällde i mig min Ramlösa och
lommade hem. När jag hade stuckit nyckeln i låset ångrade jag mig. Snodde runt
ett halvt varv och knackade på hos Hasse, min granne och förtrogna sedan elva
år. Jag hade hållit honom underrättad om mina kontaktförsök och nu fick han
höra finalen. Vi skrattade tills tårarna rann.

Egentligen ser jag
inte så pjåkig ut, inte för min ålder i alla fall. Kroppen hänger med, rak i
ryggen, inte plufsig eller småfet, om jag håller in magen alltså. Håret är
snyggt, om jag får säga det själv. Hennafärgen funkar bra till mina blå ögon.
Men visst, åldern har satt sina spår. Ta skinnet till exempel. Hur jag än
vrider armarna så ser de skrynkliga ut. Minst syns det om jag håller dem
pekande rakt ut från kroppen. Men så kan en ju inte gå omkring. Dom ser bättre
ut när jag knyter nävarna och spänner musklerna också. Så jag tänkte att det
kanske vore idé att börja träna? För att stoppa upp det begynnande förfallet,
liksom.

Sagt och gjort. Jag
tecknade ett abonnemang på Gymmet, med autogiro, på två år för då fick jag
rabatt. Gratis deltagande i en del aktiviteter ingick och jag anmälde mej till
vattengympan på lördagmorgnarna. Första gången fick jag en PT, ni vet en sån
där personlig tränare, eller närapå en sån i alla fall. En fick det för att gå igenom
vad en vill uppnå med sin träning. Hon
gjorde ett program för just mej. Det blev ett tiotal olika apparater med
diverse beteckningar. Svarta och gråa, hårda och kalla och med knappar och
spakar som jag skulle ställa in så att de passade mej. ”Det här gick ju riktigt
bra”, sa hon efter provrundan, medan hon tryckte ner mitt kort bland hundratals
andra i en låda. ”Nu ska du helst göra det här programmet ett par gånger i
veckan, för att uppnå resultat. Du kommer att märka skillnaden, när du måste
öka motståndet, när du ställer in maskinerna. Notera alla dina inställningar på
ditt kort.”

Nu skulle jag bygga
lite muskler och få bukt med gäddhänget. Härligt! Följande lördag stegade jag
in i simhallen i min heltäckande blå baddräkt. Med vatten upp till axlarna stod
män och kvinnor i rader. På bassängkanten hoppade gympaledaren omkring med gälla
tillrop: ”Är vi beredda? Är vi glada?” Jag
gled ner i vattnet utan ett ord. ”Ställ dej där!” hojtade hon och pekade på en
rad långt bak. ”Du måste ha lagom djup om det ska funka.” Jag rättade in mej i
ledet och musiken brakade loss. Sen var det bara att göra som dom andra: hoppa,
fäkta med armarna, hoppa, snurra, hoppa, fäkta med armarna. Upp och ner, upp
och ner. Hur jag än försökte kunde jag inte hålla min plats utan hamnade allt
längre fram, tills jag flåsade tanten framför mej i nacken. ”Oj, förlåt!”
Studsande tog jag mej tillbaka i takt till musiken. Detta upprepades gång på
gång under den halva timme som återstod av mitt livs första vattengympa. Helt slut släpade
jag mej in i duschrummet, definitivt inställd på att ta mej hem istället för
upp i gymmet.

Nästa morgon vaknade jag med träningsvärk och sveda när jag
kissade. Efter jobbet på måndagen tog jag vägen om vårdcentralen.
Urinvägsinfektion. Antibiotikakur. Irritation och svordomar. Det blev inget gym
den veckan och ingen vattengympa nästa lördag. Min bror läkaren menade att
hoppande i vatten tätt tillsammans med en massa folk är som att bjuda
bakterierna välkomna in i underlivet. Så var det med det. Efter avslutad
antibiotikakur kom förkylningen som ett brev på posten. Den höll i sig i ett
par veckor och jag orkade inte med nåt annat än jobbet.

När jag sen äntligen
kom iväg till Gymmet gick jag direkt upp till maskinerna och ställde mej och
glodde. Vilken plåtskog, jag kände inte igen mej. Tog mej upp för trappan till
apparaten där jag skulle värma upp i fem minuter. Det klarade jag helt okej.
Gick ner och bläddrade i kortlådan men hittade inte mitt kort. Fick tag i en
tjej som upplyste mej om, att jag ju letade bland de blå korten, mitt fanns
bland de rosa, det kunde jag väl begripa? Och mycket riktigt, där var det. Med
kolumner och rader, nummer, bokstäver och obegripliga noteringar. Vandrande som
ett stort frågetecken mellan raderna av bastanta gråsvarta maskiner, spanande
efter instruktioner som kunde stämma med anteckningarna på mitt kort insåg jag
sanningen: Inte en enda apparat kunde jag identifiera!

Gråtfärdig smög jag
ner till omklädningsrummet. Hittade baddräkten i gympaväskan och bestämde mej
för att i alla fall simma 1000 meter för att inte känna mej helt misslyckad.
Aningen lättad av det beslutet öppnade jag dörren till simhallen. Vattengympa!
Det var vattengympa idag också. Fort ut, inte bli igenkänd. Hem, ljuva hem…



Next »